Vinterkläder
Vår vinterklädda dotter gillar snö. Här syns hon nyss hemkommen från skolan, transporterad med skolbuss, iförd grov jacka och rejäla vinterkängor som har begåvats med två millimetertjocka sulor. Kängorna ser visserligen ut att vara grova på bilden men det är en sanning med modifikation. Ett dekorativt spänne är fäst vid skodonen och det förvillar. Gillar ironin i bilden; för jag ser en sådan.
Jag visar bilden på skärmen och ber henne hitta minst ett fel. Vi båda har en märklig ironisk humor och hon svarar givetvis ”snön”, helt enligt mina förväntningar. Jag småler under lugg och förmedlar samma förmaningsord som mina föräldrar försökte övertyga mig om, när det begav sig.
Under min tonårsperiod var jag själv iförd tenniskor vid alla väderlag. Nuförtiden går jag dock mestadels iklädd långkalsong och raggsockor. Hur gick den förvandlingen till?
Jag tar barnens klädval med ro, det klarnar med tiden men lite motstånd och förmaningar måste de ha. Det tar nämligen en avsevärd tid innan polletten trillar ned, det är jag ett levande bevis på.
Djup snö
Den djupa snön avkräver mycket energi för djuren och de lever nu allt längre in i skogen. Snötäcket under träden är något grundare, men inte mycket.
Jag får anstränga mig för att hitta dem och när jag väl gör det så är skogen emellan. Spårningen går lätt men förföljelsen stressar dem så jag avbryter numera ofta. Att stå stilla och vänta är den bästa medicinen men kylan är svår och tränger snabbt in under skinnet.
Ställningen till det lokala älggänget är efter dagens tur 6–1 till deras fördel. Min siffra består dessutom endast av visuell kontakt med delar av gruppen som troligtvis är tre till antalet igen.
en älg
Nä, den duger nog inte riktigt som bild till min älgjakt kring gården. Den symboliserar en synnerligen ojämn kamp, där jag inte får till det med den tilltänkta bilden på älgarna.
De är nu två till antalet, enligt älglegorna. Den gångna helgen gav ingen kontakt, trots en lång skidtur. Under lördagskvällen passerade jag dock vår grillstuga när bastun skulle tändas upp. Den ligger på en kulle med utsikt över en liten åkerplätt. Framför dörren syntes två välbekanta färska håligheter i snön. Jag placerade mig emellan groparna och tittade ned över åkern. Mina skidspår från förmiddagens tur syntes som ett sträck i det släta vinterlandskapet och jag drog mig till minnes att blicken aldrig föll upp på kullen under min framfart.
Jag tror inte jag är smart nog att fotografera dessa älgar. Situationen börjar bli både besvärande och komisk. Grannen meddelade dessutom att de hade legat vid hans uthus i helgen och han kunde fridsamt beskåda djuren från köksfönstret. Kanske ska jag nöja mig med den här bilden och satsa på räven istället, eller…
rådjursbesök
Ibland behöver man inte anstränga sig för att komma nära. Rådjuren har vant sig med livet och rörelsen på gården, men i skogen får man smyga ordentligt.
Givetvis är det roligare att smyga, att använda list och sunt förnuft för att komma nära. Jakt och naturfotografering har en klar gemensam nämnare, nämligen skottet. Den perfekta bilden kan jämföras med det perfekta skottet. Känslan av upprymdhet över ett lyckat skott är den samma. Mina jakterfarenheter med bössan är dock inte så stora. Det var länge sedan jag skaffade licenserna och vapnen men intresset har aldrig blivit riktigt stort.
Annat är det med kameran som vapen. Den ger avkoppling, kreativitet och lika frusna fingrar som vid jakten, åtminstone vintertid.
Talgoxe
De flyger inte i överljudshastighet, men bra nära. Trots hastigheten så navigerar de skickligt genom grenverket.
iskonst på glasverandan
De är skickliga, har is i magen och kan det där med att navigera bort en ensam skidåkare. Jag trodde i min enfald att de senaste dagarnas snöande borde medföra enklare spårning i terrängen, men så blev inte fallet.
Efter tio minuters skidåkande så dök älgspåren upp och efter en halvtimme var jag totalt förvirrad igen. Den rikliga mängden av spår i en tallplantering gjorde mig förbryllad. De hade under morgonen eller möjligen natten kalasat fritt i planteringen och därmed lagt ut en mäktig rökridå av spår. Tillslut lyckades jag identifiera några ingångspår och följde dem djupare in i skogen.
Efter diverse manövreringar i skogen så återstod endast ett spår och jag avbröt. Åkte istället tillbaka mot planteringen i en cirkel vilket tog en halvtimme.
Minst två av dem står i cirkeln – det vet jag, men där kan jag inte spåra dem med framgång. Skogen är för tät och då låter det för mycket om mig när grenarna slår mot jackan.
Korsande rävspår
Bestämde mig för att skida sakta hemåt men korsade då ett rävspår. Övervägde situationen en stund eftersom spåren troligen var några timmar gamla. Äventyrslustan vägde dock över och jag fortsatte i rävspåret istället. Tempot blev måttlig motionsfart. Det är inte lätt att smyga på en räv i dess spår. Två gånger har jag lyckats men då hann inte kameran med att dokumentera. Räven känner sig tillslut jagad och lägger sig då (i mina fall) under en gran för att identifiera sin förföljare.
När granen har rundats och man står där och söker efter spåren så har de stuckit i motsatt riktning, det vill säga bakom min rygg. Det enda synliga har varit en svans, en vajande grangren och den tysta skogen.
Dagens fortsatta rävtur gick därför i motionsfart, för motionen och naturupplevelsen skull. Jag ringlade efter spåren, som var lätta att följa. Vid ett tillfälle så följde jag både räv och harspår men harspåren försvann i en plantering och jag smålog. Även hararna kan vara luriga på att skaka av sig sina förföljare.
Hungern gjorde sig tillslut påmind och jag började känna mig trött. Beslutade mig därför att vända vid ett rävskafferi som bestod av en oidentifierad älgdel.
rävskafferiet
Turen var trevlig, stärkande och resulterade endast i två bilder på minneskortet. Iskonsten vid starten och rävskafferiet vid slutet. Älgmysteriet fortsätter dock men inte idag.
insnöade
Det är inte snöandet, blåsten eller kombinationen av de båda som är problemet. Inte heller den tilltagande snödrivbildningen eller risken för nedblåsta träd med vägblockering som följd. Nä, bekymret är värre än så.
Jag bekymrar mig inte särskilt mycket över ett snöoväder, men… Jag har just kommit till insikt om elektricitetens betydelse för traktorns välbefinnande. Insikten slog ned som en blixt från klar himmel när dagens brevlåda vitjades. När blicken fastnade på elstolpen och de snötäckta grantopparna som vajande kraftigt i bakgrunden, så trillade polletten ned.
Överenskommelsen
Min gamle Fergusontraktor och jag har en överenskommelse som medför en möjlighet till: traktor start. Han får en rejäl dos elektricitet som snabbt omvandlas till värme och därmed injiceras direkt in i hans stålbuk; det vill säga en ordinär motorvärmarechock på sisådär 4 timmar. Dessutom har jag lovat att tillhandahålla ett nyladdat batteri samt extra starthjälp om 300A. Det är den medicin som för tillfället krävs för en ordinär traktorstart i kylslaget vinterväder. Det har inte alltid varit på detta vis. Det fanns en tid då han var glad och kvittrade som en kanariefågel när jag kom om vintern – men det var då.
Inget av detta fungerar utan ström – det är insikten
livsfarlig ledning
Drivbildningen har ännu inte blockerat vägen men fortsätter snöandet och blåsten så blir det ett faktum framåt kvällen. Trillar sedan något enstaka träd ned på vår elledning så är vi maktlösa och insnöade på grund av traktorns nyvunna el-missbruk.
Imorgon är det studier i Växjö igen. Då ska förbränningsteknik och pyrolysering av dito bränslen diskuteras och det bör inte missas. Vi får se hur kvällen (eller natten för den delen) slutar.
älglega
De är tre till antalet och har hittills lyckats med konststycket att förbli oupptäckta. En av dem har jag sett men inte alla tillsammans. Vi rör oss i cirklar runt varandra och de trampar i mina nylagda skidspår.
Jag stressar dem inte men snart måste vi få till ett möte. Vi lever ju trots allt i samma skog och då är det brukligt med en presentation för varandra.
Eftermiddagen har ägnats åt älgspaning utan skidor. Jag placerade mig mycket strategiskt vid ett känt älgstråk, men de behagade inte att komma. Det enda jag har sett under den gångna helgen är spåren och alla dessa legor som alltid ligger i grupper om tre. Fortsättning följer…
kaffepaus
Lurade med frun i huset på en skidtur i terrängen. Vi var ute fyra timmar utan någon som helst visuell kontakt på skogens klövvilt. Det var anmärkningsvärt men inte störande. Vi skidade fram i naturen, småpratade och mådde allmänt gott.
Vilt spår i snön fanns det gott om. Särskilt räv men också rådjur och älg. Det gäller att ta till vara på de här fantastiska vinterdagarna. Dessutom var vädret fantastiskt, måtte det hålla i sig ett tag till.
rävspår
Bären börjar ta slut. Det finns bara ett fåtal kvar till förbistrykande fåglar. Jag blev stående på väg till katterna i ladugården . De bor i den skönt uppvärmda snickarboden och kräver av oss en daglig pratstund. Det kvittrar i träden runt omkring – nästan vårlikt, men kameran är inte med så jag nöjer mig med att titta en stund för att sedan traska vidare.
Vid ladugårdsgaveln fastnar ögonen på älgspår. Följer spåren med blicken samtidigt som jag förflyttar mig några meter framåt. En välbekant hålighet i snön vittnar om att en älg har legat bakom hönsgården. Jag besiktigar håligheten i flera minuter medans hunden lojt tittar på. När jag sedan lyfter blicken bårtåt bastun så ser jag honom. Han står 75 meter bort i skogskanten och betraktar mig nyfiket. Vi står så och glor på varandra. Minuterna går sedan försvinner han slutligen in i skogen.
Det har gott ett tag sedan jag fick till en bra älgbild. Faktum är att jag inte har någon bra bild alls på älg i vitt vinterlandskap. Något förbittrad släpar jag mig in och tröstäter två kanelbullar.
